— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!
— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.
— Kör, sade bergmästarn.
Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.
— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!
Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter andan och höll sig fast i krökarna.
Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.
Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en sådan.
Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.
Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare. Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort titlarna!