Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor uppe i Skurugata betyda ingenting längre.
När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen. Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse, du ser att vi följa med.
Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.
Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då han säger:
Här är stigen trängre, här är vildskog
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,