här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag menar. Jo — det är denna:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till oss själva — Detta måste vi måla!
Vi mena alltså med Gustav Fröding:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.