Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej, jag tror det inte!
Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!
Detta är min sentimentalitet.
Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare. Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom fönstren.
Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?