Söderbom.
När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista gången de varit i lag med Söderbom.
Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med kniven omkring sig.
Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans sällskap, och kask får man inte alla dagar.
Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till växten.
En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.
— Vem är Söderbom? frågade pastorn.
— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det har han varit ända sen han var barn.
— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?