Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande av löften om blodtappning.
Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora slidkniv bar han i handen.
Karlson gjorde stora ögon.
— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.
— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.
— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam till sägandes är så ung och småväxt?
Pastorn log.
— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. Tack och adjö!
— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —