— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet, då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur, kalla det vad ni vill!
— Nå, men berätta då!
— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade, ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt — han trodde det inte riktigt, sa han.
Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när som helst! Salen var stor och jag klämde till — —
Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya sidenklänning.
Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen, snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.
Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.