På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade brant mot älven.
I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så långt som till nitroglycerin.
Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.
Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. Efter denna döda klocka levde kaptenen.
Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.
Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.
Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora, feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna huset.
En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.
— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen skulle han, det skulle han!