— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!
Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.
Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner igen.
— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans pojkrackare, er ska jag nog få tag i!
— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min vän. Det ska hon få äta upp.
Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi väntade tills gumman gått till kyrkan.
Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så satte vi oss i gräset och väntade.
Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.
Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare skrik fyllde gården.