Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.
Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.
— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men här luktar krut!?
— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök till och vi var som mitt i en eldslåga.
— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?
— Nog lever vi, men oj, du min skapare —
— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!
Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.
— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli rejs!
Vi bleknade.