— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!
Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.
Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men när en blir arg så —
Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.
— Ja, men om han frågar din far!
— Äsch, inte tänker han på det!
Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.
— Du lär ha förolämpat herr kapten?
— Nej, det har jag inte gjort.