— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men dä va inte illa ment.
Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?
— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.
— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä värsta återstår honom.
Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.
Johannas äktenskap.
Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka, skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han få si. — —
Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon visa. —