Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som var med som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop, och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket, just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten.

Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter.

— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år?

— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön längre, dåliga hyror och skäll jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know.

— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst.

— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. —

Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara upp det där, ty hon hade skinn på näsan. —

Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda, den och den med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket pengar och fisket hade slagit ut dåligt.

Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och tog reda på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid, tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä!

Men då brudparet lät bli att bjuda alla pojkarna, begicks en dumhet. Ty Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de tillsammans ägde jakten Halbrektina av Arön, fattade ett sådant hat till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl.