Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto vid Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle få beträda gården utan att bli omkullslagen.
Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med kullslagningen.
Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya ränker.
Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så går vi in som om ingenting hade hänt!
Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr än efter ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen.
Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne. Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i vädret och serverade fruntimren.
— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås, men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor och pojkar och käringar och gubbar:
Här ä liv och här ä lejan,
här ä tjofaderillan,
här ä tjofaderallan!