— — men var ä Johanna?
— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt.
— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!!
Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet.
Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd.
— Johanna!!!
— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja mörkrött å blod å tarmar — —
Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret, ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr, störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av de bänkade gummorna.
Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig. Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De dricka långa klunkar och akta icke på bultningar.