Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet.
Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de nygifta att dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta — så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen!
Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till halta Lundin. —
Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien. De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos Vesterberg. But go on — it plays no part!
Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött.
Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer historien om Vesterbergs död, stackarn.
Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött. Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.
Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader. Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen! Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten den här Trine från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är fulla i fan, de har som en bank ombord, fiskarna bara gå ombord med sin ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar, bara de få kask.
Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa, att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var: