— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä likt, dä? Toka där!
Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det tycks så.
Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år — men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å fortsätta, ända tills han dör.
Kvinnans rösträtt.
Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande — bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k. kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga — själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av. När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet av vår kultur.
Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan, var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra. Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt. Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.
Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är kärleken. När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum, blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen, ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar, redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare. Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.
De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig — men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa klänningarna i ryggen.