Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad, så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.
Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.
Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler — detta är ett slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk kultur, andliga massöser, som hata begreppet mas och vilja massera ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».
Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.
Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans rösträtt».
Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.
Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er alla.
Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen. Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er litet.