Monken och Kongen.
Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre.
När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten — man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka — det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde dricka också som en karl.
Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan, bodde Monken.
När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa, ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan förgefta dej, jävla onge!
Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. —
Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom, småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!
Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första sammanträffande.
Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål — det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro osams. De hade inte träffats på många, många år.
Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans. Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren levde han av bär, lingon, blåbär och odon.