Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.
Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.
— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si hjärteblon på dej å ta dia penga!
Men där var dödstyst.
— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!
Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.
I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland paltorna.
Och alldeles kall var han.