Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.
Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika som troll!
Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur Monkens mun.
— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna.
— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda?
— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!
— I mor, rör’an inte! bad dottern.
— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss! gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke!
— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet, för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä!
Och därvid blev det.