Jus patronatus.
Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat, Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd nacke, storväxt och reputerlig.
Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig förfelat sin verkan.
Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla, osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och tröstade, tog sin middagssup och drack sin toddy ogenerat, och fåren darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att andraga inför den myndige kyrkherren.
Alltnog, kyrkoherden rev sin grånade huvudskalleplats och funderade, var han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss.
Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och avlämnade ett brev.
Kyrkoherden bleknade.
— Skulle det vara svar?
— Nej, Gud bevare kyrkoherden!
Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut.