Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron.
Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.
— Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
— Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk — ja, åck åck åck! — å va ljus — ho tar sej rent å för när.
— I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.
— Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.
— Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.
Stolpe reste sig stånkande ur sängen.
— Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.