— Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!
Regenta klev in.
— Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust — å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!
— Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.
Men Blinningen tillade: — Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?
Regenta for ut: — Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn — — Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt.
— Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!
Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.
— Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall: