Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen »i dragande kall å ämbetets vägnar», ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.
— Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte dett straff!
— Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta.
— Inte har ja sitt te pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?
Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta’an så skar han en två’l’tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt’an bortåt Hunnersta te.
Gubben Stolpes ögon glindrade.
— Ja ta’an den som kan, ho ho, men här finns han inte.
— Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har’an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.
Han öppnade dörren. — Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen!
— Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.