— Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så’an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å hälsa så gôtt!
Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m — —
— Va ä du för en?
Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.
— Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?
— D’ä fjärdingsman.
— Jävlarrr — då bler dä å ta på luffen igen — jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken — va sae fjärdingskarn?
— Han sa att du hade skurit en bromsare — —
— Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank — —
— Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda —