Konstnärsliv.
Ett julminne.
— Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas långa var och en för sig!
Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta. En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt lanternorna.
— Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår — — —
— Blir du sentimental?
Min vän svarade inte. Jag fortsatte: — Jag tycker att vi inte ha något att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga. Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det vill du inte!
— Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen, är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.
— Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.