— Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse. Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet — delvis åtminstone!
Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att det blev uppståndelse i hennes familj — gå och förlova sig med en studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu var jag naturligtvis spritt galen.
Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe. Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt. Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort. Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.
— Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst, lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.
— Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden. Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen, fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!
Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du ihåg Otto, som brukade säga: — Kom så gå vi hem till mig och röka middag!
Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade gamla kåkar på Söder — lyckades sälja en och annan teckning för en à två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man blev rusig.
Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!
Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta skavankerna i kläderna — ty utan snygga kläder går det inte. Det är som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. — Ordentliga skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå visste vi, att våra teckningar voro bra.
Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.