Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.
En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag mådde. — Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är trött.
— Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.
— Nej, tack, jag är inte hungrig.
Hon muttrade något och gick.
— Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.
— Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor målare och världen måste leka för mig och le åt mig.
Nå — jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan. Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.
Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna. Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under sommarmoln.
Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber. Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.