Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!
Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns. Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min värd gläntade på dörren.
— Vad är det fråga om? sade han.
— Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.
— En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?
— Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde, jag har visst drömt. Godnatt!
Lundgren gick småsvärjande och lade sig.
Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!
Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills jag somnade igen.
Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt skakade på mig.