Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.
— Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.
— Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få sova i fred? Det var då själva — —!
Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.
— Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.
Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.
— Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.
Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag vaknade vid buller i rummet utanför.
Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som vi kallade honom. De voro mycket högljudda.