— Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen, men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här finns mässing, ska lilla frun tro!
— Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: — Varför inget brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: — Herrn sjuk, kom genast, dä va ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner —
— Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg först nu. Då måtte jag vara sjuk — —
— Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle igen.
— Men han sover än!
— Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.
Och de tre stormade in.
— Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas. Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från »Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och ligg inte och såsa så där!
— Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.