— Har du lidit nöd?
— Ja, mycket!
— O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt! Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.
— Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.
— — —
— Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.
— Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!
— — —
Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes bra att ha det sagt.
Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets glädje plus en sund natur kan ha den effekten.