Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i mina kläder. Nå, så var jag färdig.
I tamburen sade min fästmö: — Men du får inte gå ut utan överrock, det vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.
— Jag begagnar aldrig överrock numera.
— Men nu måste du ta på den.
Här måste sanningen fram.
— Jag har ingen överrock.
— Har du ingen överrock?!!
Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.
— Nej!
— Hör du! — och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade: