Tarara-boom-de-ay» — —
Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte le, antagligen matt.
— Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar, jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!
I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.
— Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er, kila på bara!
Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?
Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av vinterkylan. Tja, sådant förstår du!
— — —
— Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.
— Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och pratar med gumman.