Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för en flicka då och då — men det är väl som det skall vara. Vi har varit likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: — Den där utan synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla sköter, så går oss väl, evad oss möter — det är ett gammalt bra ord. Här kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls? Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben, och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är någon som stjäl — för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad säger Engström?
— Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker, att det är ett göra för en karl.
— Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan? Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt, gå rätt ner över berget — gå inte samma väg han kom, för där är krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på det viset. Skål — skål!
Min första jakt.
När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa. Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv, så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade sätt.
Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja. De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta ingenting. Tag bara!
Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte sig i andra sängen, hade redan valt.
I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men