Ȋnnu var pipan utan fel, och hanen
gav eld som fordomdags, det var nog av!»
Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen, medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.
Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.
Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke lärarnas blickar.
Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om. Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula stöpt under besvärjelser.
— Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.
Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade glåpord efter oss.
— Getter, gnetter, loppor å löss!
Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.