Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla Den Svarte, som präster vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över det fasansfulla som man påstår ligga i döden.
Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.
Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan du läst den.
Din gamle vän
Albert Engström.
Brandsyn.
Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring spikhuvudet.
Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.
Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka om, men en skall väl hålla på sin rätt — jädrar anagga — och för resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på båtarna bara för att klå åt sig — den fasingen — men nu skulle han bli fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra resten.