Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke, ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade med Hellgrens tvåa.
De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav. Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt, han skötte sin plikt och gick brandsyn — jäklar anagga!
De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen, togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa, som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig. Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga, stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de dödliga.
Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga den värdighet ett hedersuppdrag kräver.
Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg, särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen. Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina misstankar om Karlssons tjuvfiske.
— Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!
Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om hammarskaftet. Om möjligt fastare.
— Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.
— Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!