— Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! — ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!
Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och han tillade: — Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten, så — Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar potatis hundra tusen gånger om bägge två — dä ä därför som vi har så vacker gröda — hi hi — bägge två, å — — —
Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å sen ska han få si Moses anlete.
— Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å komsamsation, dä dröjer vi mä!
Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska. Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt var i fullgott skick.
— Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?
— Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.
— Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar — — —
— Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej, annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!