Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson. Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle fiende.
Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och sprang tillbaka.
— Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!
— Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.
— Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!
Fattigstugan.
Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.