— Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar, ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet hur dä ä, ska ja säja.
Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg alldeles bredvid.
— Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni ä. Har ni sett kaniner, va?
En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.
— Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.
— Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.
— Ä, låt oss köpa en då!
— Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här sprutan.
Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar. Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen valde han ut en vacker vit kanin åt oss.
— Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.