Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.
— Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!
Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.
I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på ryggen.
— Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.
— Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.
— Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te kontoret.
Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå som dumbommar genom hela gatan!
Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.