Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis,
Lydigi mox erunt, multum piscati catillis.
Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira,
Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira:
Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt,
Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt
Talgbacumque rökent — — — — — — — — — —
Upsaliæ d. X. Oct. 1748.
Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med samma handstil skrivet: Vale Wimäraby P. M. Smolandus.
Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby, lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: — Wi Märabytare etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit venia parenthesi!