Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka, där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.
Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser, vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt utöver det redan under djäknetiden inhämtade pix pons ibi, conjux tibi! Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην (púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i dåtida studenters hjärnor.
Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?
Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen är den mest förgyllda av alla vägar.
O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg? Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under lyckliga skyltflyttningars upptäckt?
— För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L. J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.
Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle hedersmannens varning löd in extenso sålunda: — Ja hör, att du har vatt ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid brukade vi släcke alle lyktera. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.
Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!