Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket. Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och det vill inte säga litet.
Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill, inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa, medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben och punschen.
Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom fram.
Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt på Sysslomansgatan.
Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman. Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.
— Pass opp, pojkar!
Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd, under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han totalt saknade humor.
Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r 9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.
Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):