— Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten, återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att återuppbygga templet?
Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi oss åter på platsen för vårt dåd.
Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä, anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete, och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet, men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi allt skäl att vara nöjda med vårt verk.
Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.
Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.
Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.
Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo vi till följande reflexion: — Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat ställe.
Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men var göra av den?
Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen. Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.
Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?