Nequaquam, ingalunda!
Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.
Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort, förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt släcka en lykta, föreslog Birger.
Certe tu quidem, optime adolescens!
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.
Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig. Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och flåsandet av förföljarens andedräkt.