Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade omkring i smörjan. Men — du store Antonius! Han var ju smal om livet som en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock som en tunna. Vem — gudar, är det du, Birger?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.
Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra huvudgärdar.
Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna, att arbetet borde ha känts lättare.
N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om han höll på att förtäras av en inre eld.
Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.
Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min symboliske Petri Marksarii levnadsregel?