Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.
En spökhistoria.
En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten — löjtnantshjärtan, pioner, tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm, konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn, bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’ fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.
— Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust, just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig — och det kan både kusin Amélie och bror Kasper intyga — för att inte tala om tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa mamma alltid: — Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart — —
— Hör du, Louise — —
— Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad — —
— Slidder, sladder!
— Jaså, du menar att pappa inte var en go — d — mä — nni — ska, du — —